Nostalgi

Kommer ni ihåg hur det var innan man fick ett plastkort i nyporna? Man fick gå till banken eller posten för att hämta ut pengar och eftersom öppettiderna var allt annat än generösa fick man använda lunchen till det. Eftersom det är länge sedan kommer jag bara vagt ihåg långa köer, kösmitare och sura tjänstemän i kassorna. Som en befrielse kom då bankomatkorten. Helt plötsligt kunde man stå i kö utomhus till en automat istället och hade man otur var pengarna slut i just den apparaten så att man fick gå tvärs över byn för att komma till den andra. Dessutom fick man välja automat efter vilken bank man tillhörde också. Att det skulle samarbetas över bankgränserna var otänkbart. 

När man sedan fyllde 18 och tassade ner till banken och fick ordnat med ett VISA-kort var friheten enorm. Likaså rädslan för att tappa kontrollen och ohämmat spendera massa pengar. Det hade man ju fått lära sig i samhällskunskapen på gymnasiet när kronofogden hälsade på att alla som handlade på kort riskerade att bli fartblinda och göra av med alla pengar och hamna i registret med prickar värre än vattkoppor. Helvetet tror jag också att man var nära. Nu hade jag ju till en början inte så stora medel att göra av med men  jag kommer fortfarande ihåg första gången jag drog kortet. Lite nervpirrande, skulle det funka och skulle jag bli beroende och fastna i fogdens klor?

Hittills har jag inte tappat huvudet och dragit kortet hej vilt men det är en funktion jag verkligen saknar och det är någon slags saldokontroll på kortet. Som det är nu måste man kontakta sin bank eller gå till en bankomat för att få reda på hur mycket penningar som finns kvar att spela med. Tänk om det kunde finnas på kortet! Som på en del batterier där man kan se hur mycket kapacitet som finns kvar. 

Jag har för övrigt kikat lite på de andra bloggarnas diskussioner om korthantering och de flesta har kommit till samma slutsats som jag. 2008 är det inte särdeles svårt att leva utan kontanter. Ett par har stött på trassel med caféer och restauranger som inte tar kort och jag hade problem med skomakaren men på det stora hela går det rätt bra. Också småsummor går bra att betala med kort numera även om man känner sig en smula fånig när man köper en banan och en yoghurt på ICA för 12 kr. Den stora utmaningen är egentligen att leva kortlöst. Min gode vän CJ tänkte göra ett försök som en skuggvariant på Cash is NOT king. Han började också igår med enbart 200 riksdaler på fickan. Läs om hans vedermödor här!