Julfriden sänker sig...

Playing For Change: Song Around the World

At some point of your life, you're going to need somebody to stand by you.

Blev berörd och varm av det här klippet. Titta på det, ta hand om de som står dig närmast. Har du ingen? Sno nån annans!

Lunch

Förlåt, det blir många inlägg idag. Jag var bara tvungen att lägga ut det här:

Supermänniskan här på kontoret hade svängt ihop en lunchsallad och fy vad gott det var! Tonfiskröra, kidneybönor, tomater, sharon, paprika, rödbetor, pistagenötter, parmesan med mera, med mera. Ofantligt gott - och nyttigt! Finns ingen köpesallad som kan matcha det här. Inte på långa vägar.

Ja, det var bara det.

Vinnaren i tävlingen

Vinnaren är utsedd. Jag måste säga att jag blev förvånad för jag hade tippat någon helt annan. Nämligen mig! 

Skämt åsido, jag hade tippat en kille som heter/kallar sig Oswald men i stället blev det en webbredaktör på Veckans Affärer. Det känns faktiskt riktigt snopet att det var ett "proffs" som vann. Inte helt renhårigt på något sätt. Pressklippet hittas här och vinnarbloggen här.

Jag är inte bitter...

Om morgonen efter en julfest

God morgon!

Klockan närmar sig nio och några tappra själar sitter på kontoret och kisar mot sina skärmar. Det var julfest igår förstår ni. Fixarkommittén hade smugit omkring i flera dagar och tisslat och tasslat om vad vi skulle göra. Vi började med lite glögg och blandad tapas på kontoret. Glöggen var Blossas 08 som supposedly ska ha en touch av blåbär. Kände inte så mycket av den, det smakade mest sprit tyckte jag. Trevligt var det i alla fall! Sedan satte vi av mot okänd ort (kommittén ville fortfarande inte tala om vad vi skulle göra) och landade på Järntorget i Gamla Stan. Där står en jättegran och framför den höll två småtjejer på att sjunga julsånger i varsin tonart. De hade nog inte kommit så långt i sin musikaliska skolning för de ignorerade konsekvent varje paus och fraseringsmarkeringar. Men det var företagsamt, det får man ge dem. Småglinen fick säkert en del penningar i sin rosa mössa.

I alla fall så stod vi där på Järntorget i oländig terräng (Gamla Stan) och väntade. Och väntade. Och väntade lite till. Sedan blev det kallt så vi gick in på närmaste bar och väntade där inne med en öl. Trevligt och varmt! Tillslut hade vi tydligen väntat klart för när vi kom ut stog en man i hög hatt, slips och rock med en lykta i handen. Vi skulle på spök- och historievandring. Det var intressant men jag hade väntat mig mera spöken. Så slutligen efter en och en halv timmes knatande kors och tvärs över pytteön var vi klara, intellektuellt berikade, att gå och äta. Det blev en kort vandring ner till vattnet och Pontus by the sea. Där fick vi åtnjuta ett mycket gott julbord! 

Kvällen avslutades med sedvanlig pendling och tjattrande icke-pendlare. Idag får vi veta vem som vann VISA-tävlingen!

Not another SJ-inlägg

Eller jo, det är det. SJ fann det för gott att byta tidtabell under helgen. Jag märkte det inte igår eftersom jag tog ett tidigare tåg med Kärleken. Tidtabellsskillnad på det tåget är en minut. Mitt vanliga tåg har blivit tillbakaflyttat åtta minuter. Istället för 30 går det 22. Lite halvirriterad travade jag in till kundservice på stationen för att höra vad som var galet och tanten svarade bara med en axelryckning att vi byter tidtabeller varje år vid Lucia. Jag pendlade inte förra året vid Lucia så jag hade ingen aning men kunde det inte stått två pryoelever typ i fredags morse eller kväll och delat ut nya tabeller till pendlare? Hade de stått där en timme mellan sju och åtta hade man fångat 90% av pendlarna. Service tror jag det kallas. Har ni inte startat upp en hel akademi för att förbättra just det området? 

Det var fler än jag som missade övergången vilket jag märkte när jag vände mig till Waynes Coffee för en styrketår koffein. Ilsket muttrande satt det folk överallt och lapade på sina specialkaffe och tuggade på torra surdegssmörgåsar.

Nog om det. Jag hade egentligen tänkt skriva ett kort, glatt inlägg om vad jag ägnade gårdagskvällen åt. Hade lite julstämning i fingrarna så jag slog in paket. Kärleken erbjöd mig "hundra spänn" om jag slog in hans också. Vi får väl se hur det blir med det. Är inte helt klar med alla inköp än så högen kommer att växa. 

Ikväll ska min praktikplats ha julbord. Jag har förlänats äran att vara med men ingen i festkommittén vill tala om vad vi ska göra. Följdaktligen har jag tagit med mig säkert fem outfits. Skojar bara, det bara två. Fast jag har på seriös fyra par skor med mig. Vi ska vara ute och knata i oländig terräng, jag undrar om det är Gamla Stan de menar...

Ondska

Den här jättekorgen levererades till kontoret i eftermiddags. Jag tycker att det är elakt att skicka en korg med massa godis. Förstår de inte att det finns stackars folk som försöker göra sitt bästa för att gå ned i vikt för att undvika att se ut som en badboll till sommaren? Så här i hälsofreakstider borde man skicka fruktkorgar och stegräknare istället för sockerbomber. 

Rosa pendlande

Efter en tvådagars bloggpaus, välbehövlig för både er och mig, är det åter måndag och man sitter på tåget. Jag valde idag att rappa på lite extra för att kunna åka tåg med Kärleken. Det är vanligtvis väldigt mysigt och vi smågosar lite hela vägen men idag är det lite svidig stämning. Det hela beror mest på att vi har olika syn på logistik. Jag föredrar att sitta längst fram i tåget så att man kommer av först och fort och därmed snabbt kommer vidare i flödet. Kärleken är nöjd med att bara sitta vilket innebär att han gladeligen parkerar sig längst bak eller var han råkar kliva på tåget. Nu sitter vi med varsin laptop och småsurar lite. Ingen rosa stämning alltså.

Vidare kan jag berätta att jag haft svårt att lämna VISA-tävlingen. Betalade take-out med kontanter i helgen och kände mig skyldig. Killen i kassan blinkade inte ens åt att jag räckte fram en Linné och en Lind istället för kortet så jag antar att han är van, den stackarn. 

Officiell målgång

Jaha, das war das. 10 dagar utan kontanter har fortlöpt utan problem. Jag har inte trasslat in mig inågra olösliga situationer som jag kan blogga hysteriskt roligt om. Det har faktiskt varit svårt att skriva engagerande på det stora hela. VISA har väl rätt i att livet flyter bättre utan fysiska pengar. Det hela har känts ganska...ja, mellow. Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag inte upptäckt någon anledning till att börja använda kontanter i större utsträckning än vad jag gör idag. Det var väl hela andemeningen med det hela kan jag tänka.

Jag tänkte, som avslutning, dela med mig av en liten anekdot. Den handlar om senaste och sista gången jag använde en bankomat. Jag skulle till min dåvarande frisör, jag har inte kvar honom på grund av att han dels klipper mig så att jag ser ut som en tant och dels vägrar acceptera kort som betalningsmedel. Alltså måste man på ett eller annat sätt skaka fram sedlar. Det finns två sätt: 1) råna en tant som hämtat ut pensionen eller 2) besök en bankomat. Jag valde det senare.

När jag så stod där framför automaten kunde jag inte komma ihåg min kod even if my life depended on it. Allt mer irriterad stod jag där och tryckte siffror tills maskinen tyckte att jag tryckt på för många knappar för många gånger och resolut svalde kortet. Högröd i ansiktet av irritation och ilska tågade jag in på bankkontoret, tog en nummerlapp och höll på att dö när jag tittade mig omkring och enbart såg pensionärer med käppar och rullatorer som skulle hämta ut sin pension. Varför måste dessa alltid komma i samtidigt? Går det chartrade bussar från ålderdomshem och andra pensionärskvarter till banken?

En dryg halvtimme senare var det min tur. Efter mycket om och men fick jag plockat ut tillräckligt med pengar för att klara mig två dagar, en helg och ytterligare tre dagar (bankfolket jobbar ju inte så fort så de tar ganska många arbetsdagar, som de döpt till bankdagar för att de ville ha ett eget ord, på sig att skaka fram en ny plastbit) och beställt ett nytt VISA-kort. Om man handlar i en butik och glömt sin kod räcker man bara fram en annan plastbit som heter legitimation eller körkort, skriver en kråka och sedan är det klart men det förfarandet gäller alltså inte på bankomaterna. Väl hos frisören var allt som vanligt. Han klippte mig som en tant och jag fick betala dyrt för det.

Nu är jag på väg hem, irriterar mig på ett gäng ickependlare typ B och längtar efter att sätta mig med ett glas vin och Kärleken i soffan och bara ta helg. 

Teknisk utveckling

Följ min blogg med bloglovin

Jag håller på att testa något nytt. En slags bloggkolltjänst som heter Bloglovin. Klicka på länken ovan så kan ni tassa över dit och se what the fuzz is all about!

Friday morning update

Idag bestämde jag mig för att ta ett tidigare tåg bara för att få spendera lite mer tid med Kärleken för vi har knappt sett varandra de senaste dagarna. Tji fick vi för vi möttes av en försening. Bara tio minuter så det är knappt värt att nämna men ändå.

Igår gjorde jag slut med en annan kärlek, kören. Jag hinner inte med den längre så igår fick den tillbaka alla sina grejer. Noter, scenkläder och ett par groteska strassörhängen. Det finns ett café vid övningslokalen med det fiffiga namnet Kafé Koppar. Fast jag tycker inte att de är så fiffiga för de tar ju inte kort. Jag var riktigt kaffesugen så körens president förbarmade sig över mig och betalade min kaffe mot att jag nämnde det här på bloggen. Sagt och gjort. Cash is NOT king!

Om att pendla

Ibland går det bra att pendla, ibland går det inte alls. Nedan ligger två skärmdumpar från SJ's informativa site. Kärleken åkte 17:07, han har i skrivande stund inte lämnat Sundbybergs utkanter. Jag åkte 17:37, körde om honom och närmar mig nu Västerås. Vad är det som är så svårt SJ? Va va va? Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Resan mot ett bättre SJ har knappt lämnat stationen. Det börjar bli hög tid nu. Och våga inte skylla på Banverket, de har ingenting att göra med trasiga tåg.

Slutspurt

Jag har, precis som några av de andra Cash is NOT king-bloggarna, upptäckt att det bara är en dag kvar på vår limitation till endast VISA-kort (ja, jag tjuvläser de andras bloggar, konkurrensbevakning kallas det). Jag har nästan slut på ämnen att blogga om och jag känner en viss ånger för att jag inte gått ut för att sätta mig i dråpliga situationer men jag har liksom inte riktigt haft tid med det. Det skulle också egentligen motverka den här kampanjens syfte, det är lätt att leva med endast kortet som följeslagare på shoppingvägen. Idag har jag köpt frukost, födelsedagspresent till en av bästa väninnorna och förpackning att skicka denna per post till henne. (Piffa, den borde vara på lådan hos dig imorgon!) Inga som helst problem där! 

Jag tänkte mig, när den här tävlingen började, att jag skulle spara pengar under dessa tio dagar. Det är ju sällan man reflekterar över sina utgifter så här mycket men jag vet inte om jag har gjort det. Den antågande julen har ju satt vissa käppar i sparhjulet. En fördel med att betala allt på kort är att man kan gå tillbaka på kontoutdraget och verkligen analysera vad pengarna går till. Som att skriva kassabok fast mycket smidigare och digitalt. Dessutom kan man ju använda kontoutdraget som kvitto om man skulle ha råkat vara slarvig och förlagt det när man ska byta undermåliga varor eller annat man köpt som man av olika skäl inte vill behålla. Det händer ju from time to time.

En grej jag skulle vilja ha åtgärdat är dock magnetremsan. Den är kortets svagaste länk. Den avmagnetiseras alldeles för lätt. Chipet är ju en bra lösning men då måste man se till att det finns sådana kortläsare överallt. En liten bit kvar på den fronten alltså.

Sabotage och ickependlare

Idag snöar det. Vanligtvis brukar jag vara glad när det händer men just idag betraktar jag det som sabotage. Jag har nämligen ägnat en lång stund åt att stå med armarna i vädret och fixa frillan och att då behöva trycka in nyllet i en luva så att allt jobb varit för gäves, det är tungt. Jag är dessutom extra grinig eftersom jag skippade frukosten för att få det helt perfekt. 

Pendelwise är tåget som vanligt fullt. Sitter bredvid två ickependlare som är typ B (de som reser i grupp) men de uppför sig som typ A (de som reser ensamma) och pratar inte med varandra. De hade dock en viss panik i blicken när de klev på och insåg att det var krig om platserna. Vi har inte kommit så långt på färden ännu så jag vet inte hur de hanterar att komma av tåget. 

Så fort vi kommer fram till stationen ska jag i alla fall slita fram mitt VISA och köpa frukost!

Träning efter maten

Igår kväll intog jag kvällsvard med två goda vänner. Vi tvistade lite om var vi skulle gå, de andra två ville till Gamla Stan och jag ville undvika just den delen till varje pris. Varför då kan man undra. Jo, dels hade jag smala klackar på mig och Gamla Stan är ju som bekant täckt av äcklig gatsten som bara helt dödar klackar, dels har jag ryktesvägen hört att det är dåligt med kommunikationer som telefonledningar i Gamla Stan vilket tydligen omöjliggör kortdragarutrustning.

Således gick vi på fin, plan asfalt till ett mycket mysigt ställe med god mat. En snabb titt på klockan efter måltiden gjorde att det blev lite bråttom med betalningen för att jag skulle hinna med tåget. Det här är första riktiga svårigheten jag stött på med att bara ha kort som betalningsmedel. Kontanter är svårslaget när det gäller snabbhet, man lägger bara tillräckligt med likvida medel i mappen som notan kommer i och sen kan man sticka. Med kort måste serivtören komma och hämta kortet, dra den i kortdragaren, vänta på slippen, masa sig över till bordet igen, komma ihåg att ta med penna så att man kan skriva under och sen kan man gå. Och jag satt där och hade bara inte tiiiid! Tänk om man bara kunde ha slängt upp några frasiga sedlar och sen kutat iväg.

Hur gick det sen då? Jo, efter att betalat blev det språngmarsch till tuben, är ju inte helt hemma på alla stationer så i mitt stressade läge gick först jag fel och sen fel igen innan jag befann mig på rätt perrong. Klev på tunnelbanan, frustrerades över att det gick långsamt och pressade mig ut genom dörrarna och brottades med folk i rulltrappan. Eftersom jag är en riktig dam kan jag springa i högklackat och satte av mot tåget. Krockade nästan med en gubbe på vägen men hann ombord och ner på en plats innan tåget avgick.

VISA gav mig således ett träningspass, helt gratis. Hyvens av dem, tycker ni inte?

Om att betala utan att göra det

Här på kontoret finns det en människa som är höjden av godhet. Hon fixar och donar och gör hela stämningen i kontorslandskapet så där varm och mysig. Häromdagen gick hon runt och tog upp beställningar på lite allsköns grejer och jag slog till på en ask chokladstenar (julklapp till någon kanske?). Det är choklad som ser ut som stenar (duh). I alla fall så kom de idag och skulle betalas. Kändes som en krånglig väg att föra över pengar, var ju inte direkt ett större belopp, men jag kan ju inte betala med kontanter. Hur skulle vi lösa problemet? Skulle allt vara förgäves? Vi gjorde naturligtvis det enda rätta, fodringsägarinnan fick gå i plånboken och hämta en sedel själv. Problem solved!

Ett dåligt rekord

För ovanlighetens skull åkte jag bil in till Stockholm och lyssnade därmed på radio. På nyheterna berättade de att Sverige slagit rekord i bank- och värdetransportrån. 104 styck hittills i år och bara hälften har klarats upp. Det är ju kanske inte en förstaplats man vill ha. Eftersom jag jobbat inom säkerhetsbranschen och varit delaktig i framtagandet av värdetransportskydd så började kuggarna gå i huvudet.

Bankrånen är ett gammalt brott. Det har rånats banker så länge banker har funnits. Nu har det ju blivit svårare att komma över kontanter på det sättet men eftersom det uppenbarligen fortfarande lönar sig måste vi på allvar fundera på bankens och kontanternas roll. Värdetransportrån är inte heller ett nytt fenomen. De gamla diligenserna blev ju rånade titt som tätt. Det har jag själv sett på TV men där bankerna har en fysisk plats, åker värdetransporterna runt. The key word här är planering. Tjuvarna måste planera ett värdetransportrån. Det är ingenting man bara gör. För att planera måste man också studera rutiner och från andra sidan, transportbolagen, så måste man planera bort rutiner. Rutiner gör att en kartläggning är relativt enkel. Sedan tror jag också att rånen har en viss inblandning från en gubbe på insidan. Ett exempel är ett tämligen stort värdetransportrån på Arlanda för något år sedan. Det rånet har ett tämligen märkligt inslag. Just den transporten ska normalt ha poliseskort och vid råntillfället hade den inte det. En annan konstig sak är att det är flest Loomis- och G4Sbilar som rånas. Slump?

Det här är ett problem man endast kan bli av med genom att minska användningen av kontanter men än så länge verkar sedlar och mynt vara människan kär. Tills dess att sloganen ändras till Card is king får vi nog stå ut med att det försvinner en hel del pengar ur systemet genom rån och att vissa yrkesroller har en lite större extern hotbild än andra.

проект тело -igen

Ni som varit med ett tag känner igen проект тело. För er nya betyder det Projekt Kropp och var ett slags träningsprogram av ryskt snitt jag bestämde mig för att köra i somras. Nu är det definitivt dags igen. Har just återkommit från ett katastrofalt dåligt träningspass. Fick ont i benen första kvarten och kroppen kändes som om jag satt fast i sirap. Så går det när man äter dåligt. Ska jag dessutom klara Skejtvasan och försöka mig på RM i mars, ja, då är det hög tid att börja nu. Ska upp till fjällen över jul och nyår och ser fram emot att få åka många mil på skidor. På längden alltså. Kommer väl bli ett och annat åk med brädan också såklart.

As far as Cash is NOT king goes, ja, jag kan ju inte säga att jag hittar argument för att bevisa motsatsen. Jag känner mig nästan lite lurad. Åker inte dit på ett enda tramsigt i-landsproblem. På utestället där jag brukar gå, det finns inte direkt ett smörgåsbord av sådana i Västerås, betalar man inträde och garderob i entrén, jag har inte behövt storhandla så jag behövt trassla med kundvagnar som kräver ett mynt i pant och jag är på praktik så jag behöver inte svära åt kaffeautomaten som vägrar acceptera annat än tior. Det kaffet är dessutom skitäckligt. På kontoret har vi en Nespressobryggare, det ni! 

Monday morning - dag sju utan kontanter

Möttes måndag morgon av NY TID blinkandes på talvan. Dagen började således fint med en liten försening. Det är som det ska vara. Resan gick bra, tåget var som vanligt överfullt för att det enligt SJ är för billigt att åka på Sveriges dyraste tågsträcka. Tillgång och efterfrågan ni vet. Trevlig resa tillönskades vi i alla fall.

När jag kommit fram till Alvik där min praktikplats ligger smet jag in på ICA för att handla lite frukost och rasta VISA-kortet som fick en vilodag igår. Halvvägs genom med en banan insåg jag att det var måndag och därmed gemensam frukost på kontoret! Helnajs! Lade därför kvickt tillbaka bananen och satte av mot kontoret så att de hungriga kollegorna inte skulle komma åt att äta allt det goda! 

Dag sju började alltså utan att jag behövt spendera en endaste e-krona! Ska försöka köpa något senare idag!

Julklappsracet fortsätter

Idag har jag, VISA-kortet och Kärleken (han hade också sitt VISA-kort med sig) tagit oss en runda på stan för att köpa julklappar. Vi knatade runt bland lite olika butiker men bytet blev skralt. Den rätta stämningen ville inte infinna sig. Först trodde vi båda att det var för att det var grått och regnigt ute men när vi satt och åt lunch insåg vi att det saknades julpynt på gatorna. Ni vet de där girlanderna med ljus som ska hänga över gatorna. Det fanns inte en enda! Vafalls? Är det någon som vet var ljusen tagit vägen eller när de behagas sättas upp? Lämna gärna en kommentar här så vi vet.

Nu ska vi skapa julstämning hemma istället med glögg, lussekatter och nätjulshopping! VISA-kortet kommer att glöda!

Höll på...

...att åka dit ikväll. Glömde köpa påse när jag handlade. Den snälla tjejen i kassan på Hemköp förbarmade sig dock och skänkte bort en liten papperskasse till mig. Jag hade faktiskt känt mig lite dum om jag hade måst betala kassen med kort. 1, 50 kr. Hade sett fint ut på kontoutdraget.

Dinero no es el Rey

Jag vill ställa en öppen fråga till alla inrättningar och instutioner som inte tar kort. Varför gör ni inte det?

Var ute och vädrade mig själv, VISA-kortet, kontorshunden Sigge och två kollegor på lunchen. Vi gick till ett mycket fashionabelt litet hak som tydligen döpts till Thaikiosken. Den har ett riktigt namn också men det är inte vedertaget. Tror jag.

I alla fall, för att återknyta till den öppna frågan ovan, så tar Thaikiosken kort. Utan vare sig tramsiga kortavgifter eller knot när man räcker fram kortet. Varför tar då inte helt seriösa caféer och liknande rörelser inte kort? Den här restaurangen, om man ens kan kalla det så, är som synes inte mer än en låda. Alla argument för andra näringsidkare försvann helt i och med denna upptäckt.

Har för övrigt egenhändigt norpat en idé från Fredrik Federley som också bloggar om kontantlöst leverne. Att låta andra bära knappen med "Cash is NOT king" på. I mitt fall är det en AD från Madrid, Angel, som har äran att för er visa att han inte stöder kontanter!

Riksdaler är inte konung

Gick och funderade på väg ned till tåget nu på morgonen. Jag kom att tänka på en gästföreläsning vi hade för många år sedan när jag pluggade ekonomi i Linköping. En herre från Riksbanken hade tagit sig ned till de östgötska slätterna för att berätta för oss hur det stod till med räntor och andra monetära issues.

Han höll låda ganska länge och talade så där statstjänstemanna sävligt och entonigt så det var ärligt talat inte så mycket som fastnade men en sak kommer jag ihåg. Han berättade nämligen hur det var ställt med våra sedlar och mynt. Hur lång tid tror ni att en genomsnittlig tjuga har? frågade han oss. Två år var det en som gissade. Men det var fel. Tydligen håller en Selma inte längre än fyra månade, max. Tjugolappen är vår dyraste sedel och Riksbanken går back på den så det visslar. Den infördes, om jag inte minns fel, som en temporär lösning på något problem men blev så populär att den inte gick att avskaffa. Problemet med tjugolappen är att den är värd just 20 kr vilket är alldeles för lite för en sedel. Vi är oförsiktiga med den. På sommaren köps det glass på diverse badstränder och då hanteras sedlarna av fuktiga fingrar eller så har de legat intill en våt handduk. På vintern stoppas den ned i fickor tillsammans med annat skrot som nycklar och snorpapper (han sa faktiskt så!). 

Kan ni tänka er något så äckligt? En tjugolapp med snor på. Yuck! Jag bestämde mig ganska rakt av där jag halkade runt över isen halvvägs till stationen att jag från och med nu aldrig tänker hantera denna sedel igen. Aldrig.

Räntechock och kontanthantering

Skojar ni eller? Riksbanken sänkte räntan med 1,75 procentenheter och räntan är därmed nere på 2 %. Jag och Kärleken låg och diskuterade igår innan vi somnade och vi trodde inte att de skulle sänka med en procentenhet ens. Tji fick vi! (Grafiken har jag lånat från DNs nätupplaga)

Det var egentligen inte det jag hade tänkt avhandla nu. Jag har ju inte haft möjlighet att köpa så mycket med mitt kort de senaste dagarna. När man sitter på ett kontor dagarna i ända och endast kommer i kontakt med omvärlden genom tunnelbanor och tåg så är shoppingmöjligheterna begränsade. Dock hade jag tänkt julhandla på lördag. Då ska kortet och jag ut på äventyr!

Sidetrack igen. Jag ville prata om ett kontantlöst samhälle. Inför den här tävlingen fick jag och de andra bloggarna lite inspirationsmaterial. Bland annat ett argt inlägg från Björn Ulvaeus vars son hade haft inbrott. Han hävdade att om vi inte hade kontanter skulle den svarta marknaden dö. Fast han sa det på ett mycket mer utsvävande sätt förstås. Det var kokainhandlare hit och hälare dit och så något om Armanibyxor i Colombia. Det kändes inte helt genomtänkt. 

Men låt oss göra ett tankeexperiment: vad skulle det innebära för brottsligheten med ett kontantfritt samhälle. Först skulle alla, alla transaktioner som görs synas. För dem som inte har något att dölja blir det inga problem, för dem som inte har helt rent mjöl i sin påse blir det lite tungt och för dem som inte vill synas blir det ett irritationsmoment. Jag tror att om vi kapar kontanterna så ökar antalet så kallade målvakterna. En målvakt är en person som, för en nätt summa pengar, sätter sitt namn på handlingar. Det kan röra sig om att teckna diverse avtal, stå som ägare för företag eller liknande. Det kommer i sin tur leda till att kronofogden får fler folk i sina register. 

Kommer inbrotten att minska? Nej, jag tror inte det. Istället för att varorna säljs kontant åker de bara ut på auktionssiter som Tradera och andra aktörer som erbjuder sig att vara mellanhand. Kriminaliteten flyttar ut på Internet och bedrägerier över nätet där brottslingen kan sitta bekvämt hemma på kammaren eller på en strand på Tahiti kommer att öka.

Det positiva jag kan se är att ett samhälle utan kontanter försvårar försäljningen av droger. Dock är brottslingar det mest kreativa skrå som finns, så en lösning på det problemet kommer utan tvekan. En annan positiv fördel är att rånrisken minskar. Finns det inga snabba pengar att komma över så finns det ingen anledning att vifta med kniv eller pistol i ansiktet på folk. Tobaksvaror och andra förnödenheter kommer ju alltid vara hett byte ändå. 

Det här tror jag. Vad tror ni händer utan kontanter? 

Illustrationen ovan har jag lånat från en blogg som heter jacobstallhammar.blogspot.com

Martin och Albin

Det bästa i livet går inte att köpa för pengar. Inte med kort heller faktiskt. Så ärligt, så roligt! Jag undrar var Albin finns i dag och om han tycker det är pinsamt eller roligt. Om någon som läser det här känner honom kan ni väl skriva en liten kommentar här nedan och låta oss veta hur han har det!

Nostalgi

Kommer ni ihåg hur det var innan man fick ett plastkort i nyporna? Man fick gå till banken eller posten för att hämta ut pengar och eftersom öppettiderna var allt annat än generösa fick man använda lunchen till det. Eftersom det är länge sedan kommer jag bara vagt ihåg långa köer, kösmitare och sura tjänstemän i kassorna. Som en befrielse kom då bankomatkorten. Helt plötsligt kunde man stå i kö utomhus till en automat istället och hade man otur var pengarna slut i just den apparaten så att man fick gå tvärs över byn för att komma till den andra. Dessutom fick man välja automat efter vilken bank man tillhörde också. Att det skulle samarbetas över bankgränserna var otänkbart. 

När man sedan fyllde 18 och tassade ner till banken och fick ordnat med ett VISA-kort var friheten enorm. Likaså rädslan för att tappa kontrollen och ohämmat spendera massa pengar. Det hade man ju fått lära sig i samhällskunskapen på gymnasiet när kronofogden hälsade på att alla som handlade på kort riskerade att bli fartblinda och göra av med alla pengar och hamna i registret med prickar värre än vattkoppor. Helvetet tror jag också att man var nära. Nu hade jag ju till en början inte så stora medel att göra av med men  jag kommer fortfarande ihåg första gången jag drog kortet. Lite nervpirrande, skulle det funka och skulle jag bli beroende och fastna i fogdens klor?

Hittills har jag inte tappat huvudet och dragit kortet hej vilt men det är en funktion jag verkligen saknar och det är någon slags saldokontroll på kortet. Som det är nu måste man kontakta sin bank eller gå till en bankomat för att få reda på hur mycket penningar som finns kvar att spela med. Tänk om det kunde finnas på kortet! Som på en del batterier där man kan se hur mycket kapacitet som finns kvar. 

Jag har för övrigt kikat lite på de andra bloggarnas diskussioner om korthantering och de flesta har kommit till samma slutsats som jag. 2008 är det inte särdeles svårt att leva utan kontanter. Ett par har stött på trassel med caféer och restauranger som inte tar kort och jag hade problem med skomakaren men på det stora hela går det rätt bra. Också småsummor går bra att betala med kort numera även om man känner sig en smula fånig när man köper en banan och en yoghurt på ICA för 12 kr. Den stora utmaningen är egentligen att leva kortlöst. Min gode vän CJ tänkte göra ett försök som en skuggvariant på Cash is NOT king. Han började också igår med enbart 200 riksdaler på fickan. Läs om hans vedermödor här!

Dagens pendelirritation

Jag vill ta upp problemet med läckande hörlurar. Varför är det så svårt att konstruera högtalare som både utestänger omvärldens störande ljud och skonar omvärlden från musikrester? Musikrester är, för den som undrar, mitt just uppfunna ord för de fragment av musik som hörs av alla andra som inte har hörlurarna instoppade i öronen.

Just nu sitter det en man och lyssnar på någon slags turkisk musik. Inget ont om den men när det enda man hör är pipandet från vad det nu är som låter högt och nasalt samt enstaka trumslag så låter det tyvärr allt annat än pleasant. Det hela låter som en dålig midi-inspelning.Den lyssnande mannen brukar jag se när jag tar 7:30-tåget. Jag hade tänkt nämna honom tidigare men det har inte blivit av. Han ser precis ut som en sliten Tito Beltran. 

En annan intressant sak med dagens första resa är att vi strax efter avfärd från Västerås var tvungna att stanna och vänta på att ett annat tåg skulle passera. Då visade det sig att jag hamnat bredvid en kvinna som arbetar på Bombardier. Bombardier är en stor tågtillverkare och hon berättade att av tradition byggs tågstolar och flygsäten annorlunda. Ett stort, bekvämt flygsäte från första klass tar generellt mindre plats än ett vanligt trångt tågsäte. Då undrar ju vän av ordning om det är av stolthet eller svagare intellekt som tågkonstuktörerna inte sneglar över på flygkonstuktörernas arbete. Tänk vilken lycka! Att få sitta bekvämt med plats för benen!

Osäkert kort

Kärleken ska få en riktigt fin julklapp av mig men eftersom han läser bloggen kan jag inte tala om vad det är. Man måste köpa den från nätet men av samma skäl som ovanstående kan jag inte heller tala om från vilken site. Det jag kan säga är att den är välkänd, ett stort internationellt företag ligger bakom och de torde ha råd med ordentliga översättare. Ändå blandas de skandinaviska språken hej vilt och ostrukturerat. För en språkpolis gör det lite extra ont i hjärtat men det är inte det som är orosmomentet. Jag menar, om de inte kan få ens en ganska simpel grej som språket rätt, är betalningslösningarna då säkra? Det måste ju vara mycket mer komplicerat än att stava rätt på ett fåtal utrikiska (icke-engelska) ord? 

Det kändes faktiskt ganska olustigt att ge ifrån sig både kortnummer och CVC-kod till den där siten. Hade jag haft tid hade jag ringt och kollat men nu handlade det inte om så enorma summor att jag inte kunde förlora dem. Det märkliga är att jag inte fått ett bekräftelsemail heller. Ska det vara så? Visst luktar det lite skumt?

"Det är samtal före, tack för att du väntar"

 Idag sitter jag mycket i telefon och telefonköer. Under tiden började jag rensa plånboken på kontanter och upptäckte till min förvåning att jag faktiskt hade 384 riksdaler löst. Att gå omkring med kontanter hör inte till vanligheterna. När jag går hem på kvällen från tåget brukar jag föreställa mig att det kommer någon desperat pojke och försöker råna mig varvid jag, i fantasin, skrattar rått och säger att du kan ju käka plast om du vill, såvida du inte har en kortdragare som tynger ner dina baggypants. 

Det har inte hänt hittills i alla fall. Vet faktiskt inte hur jag skulle reagera om jag blev rånad. Förmodligen skulle jag bli arg och göra våldsamt motstånd. Eller inte, jag vet inte. Irriterad skulle jag bli, helt klart.

Cashless

Ja, då har vi startat. Vi femton krakar som ska leva utan kontanter. Vilka de andra är kan du läsa här. Många har kommenterat att jag redan betalar det mesta med kort och det är sant. Så, så väldigt krångligt kommer det ju inte att bli. Men det är de där enstaka tillfällena när kort inte riktigt når ända fram. Som exempelvis hos skomakaren. Jag hann inte dit igår och sålunda efterlyser jag härmed någon som kan tänka sig att köpa ut mina skor.

Kvällens pendling i bilder

Hemresan tänkte jag och Kärleken påbörja som synes 17:37. Tittar ni i det övre högra hörnet ser ni att en ny tid aviserats. Loket hade gått sönder men var utbytt och allt skulle vara frid och fröjd. Det enda jag inte fick med som hade gjort den här bilden perfekt var hela textraden under destinationen. Där står "SJ förbättrar punktligheten och stänger dörrarna 30 sek. före avgång." HA! Höjden av ironi!

 

När vi klev ombord var det helt bäcksvart i vagnen. Det är alltid ett dåligt tecken. Det tog inte lång stund innan vi och resten av tåget abandoned ship och hoppade vigt över spåret till nästa perrong och tåget som skulle avgå 18:07. Det tåget hade givetvis inte räknat med att få dubbel last så det blev fort tämligen fullt.

Kvicka och smidiga som vi är knep jag och Kärleken hyfsat bekväma platser på en bänk. En man som lyckades komma åt en position bara snäppet bättre än ståplats var Carl Bildt-look-a-liken här på bild. Han lät mig ta en bild till bloggen med motiveringen: "Om det kan skapa opinion så." Han sitter alltså i fönstret i ena trappuppgången på en av de så kallade dubbeldäckarna.

Jag kan inte tala för resten av pendlarna och resterande tågresenärer men resan mot ett bättre SJ borde avgå tämligen snart.

Cash is NOT king

Ni har kanske noterat den röda knappen här intill. Det är beviset på att jag är med i VISA's kampanj som jag berättade om tidigare.

Tanken på att jag från och med i morgon högst troligen kommer ha betydligt fler läsare har gett mig lite bloggångest. Nästan lite writers block.

I alla fall kan jag tänka mig följande ämnen inför de kommande tio dagarna:

- Varför det är bankernas fel att det sker så många värdetransportrån
- Hur VISA kan hjälpa mig att spara pengar
- Inse hur många i-landsproblem jag faktiskt har

Jag kom faktiskt på ett i-landsproblem som jag måste ta tag i redan idag. Jag måste hämta ut mina skor från skomakaren idag för att han inte accepterar kort. Och jag kan under inga omständigheter tänka mig att gå i sneakers i tio dagar. Det funkar för andra men jag känner mig naken och lite kort utan klapprande klackar. Om jag inte hinner hämta ut dem idag får jag helt enkelt hänfalla till gamla beprövade metoder. Att få någon att köpa ut.

Om ickependlare

Hur definieras en ickependlare? Som jag ser det finns det två typer; A och B. A reser ensam och B i grupp. Ickependlare A har en hel ritual för sitt tågresande. Han/Hon kliver ombord, letar för länge efter sittplats och blir utan alternativt kastar sig ner på första bästa och sitter obekvämt. När biljetten ska kontrolleras har Han/Hon haft den redo i händerna sedan Han/Hon satt sig ner alternativt glömt var Han/Hon har lagt den. Ickependlare A har ångest för att inte hinna av tåget i tid och kastar sig upp ur sätet tio minuter innan planerad ankomst. 

Ickependlare B reser i grupp. Det är oftast en del av ett företag som ska på konferens och de vill väldigt gärna sitta nära varandra. Det hela påminner mycket om en klassresa för barn som går i sexan. Det är lite spring fram och tillbaka, höga skratt och lite hojtande i allmän munterhet. De som är värst av typ B:arna, det är damerna som oftast refererar till sig själva och sina vänninnor som tjejer fast de för säkert 20 år sedan passerade det stadiet. De underskattar ofta bärigheten av sina röster och skrattar lite extra högt som för att bevisa för omvärlden att de, just där och då, har lite extra roligt och att det är hos dem som är the place to be.

Varför har jag då en lång utläggning om detta? Jo, för att när tåget kom in på stationen såg jag genom ett fönster ett gäng som faktiskt julpyntat kupén. Det fanns stjärnor och glitter och gud vet allt. Det, mina vänner, är ickependlare. Hade jag haft kamera på min mobil hade jag tagit kort på det hela. Tyvärr är CSN, som jag tidigare nämnt, dåliga sponsorer så vi får se om tomten kan komma upp med något bättre.