Ett bra tag har jag funderat på att byta bloghost och det har jag nu gjort.
Den här bloggen har flyttat till Heidi's news eller till heidisnews.wordpress.com om du hellre vill ha en hel adress. Alla gamla inlägg finns där, likaså alla vitsiga kommentarer!
Ses på nya bloggen!
Idag blev det kära ex-jobbet färdigt. Det är försvarat och godkänt. Nu behöver jag inte göra något mer än att plocka upp mitt diplom sedan är jag färdig. Hela veckan har gått lååångsamt och idag gick det jättefort. Som en vaccination ungefär. Man går och ojar sig för det länge innan och så går det över fort och gör inte ens ont! Det är i alla fall väldigt skönt att finally vara klar. Slutligt betyg på hela konkarongen får vi på torsdag. Vi får väl se om jag jublar eller bara är... ja, färdig.
Eftersom jag gick upp kl 5 imorse för att rodda och komma till skolan i tid tänker jag gå och lägga mig nu. God natt alla söta människor!
Idag var det sittplatslotto på det försenade tåget. Sittplatslotto innebär att det gäller att hitta en plats som är först och främst ledig. Folk brukar ta illa upp om man sätter sig på dem. Sedan gäller det att hitta en plats som någon inte bokat. Det här momentet är ett spel i blindo eftersom man på förhand inte kan se på sätena om de är bokade. Spelet ökar också i svårighetsgrad för varje station man passerar. Dels minskar de lediga platserna exponentiellt och så kan det ju kliva på folk som bokat just den plats man sitter på.
Minns ni måndag för en vecka sedan? När vi klippte en älg? Jag har fått ersättningspengar för resan. Hela 23 kr för en timmes försening. Börjar SJ's kassa att sina?
Idag lägger vi fram ex-jobbet. Det är nervöst. Håll tummarna!
Jag och Kärleken firade i alla fall med presenter på morgonen. Inget speciellt eller så, bara en liten uppskattning. Eftersom den store Skiddjävulen gripit honom fick han en skidtidning som heter Glid (säkert en göteborgare som ligger bakom den titeln, hemsidan fungerar inte i alla fall...) och favoritchokladen. Jag fick ett digitalt sodukuspel eftersom jag på senaste tiden blivit besatt av att peta siffror i små rutor.
Sedan åkte vi skidor i Norberg. Det var fint väder, precis lagom kallt och spåren var ok men det blev ändå mitt sämsta träningspass ever. Kroppen ville tydligen inte åka skidor och protesterade hela vägen. Så här såg vi ut innan vi gav oss ut.
Kvällen avslutades med romantisk middag framför Melodifestivalen. Skitnördigt, vi vet. I alla fall var maten god och bidragen av varierande kvalitet. Jag måste säga att jag tycker att rätt bidrag vann. Måns låt var bra (undrar hur det ser ut vid frukostbordet hemma hos honom och Marie Serneholt med tanke på att hon kom typ sist förra veckan) och även Heats låt var bra. Vidare tycker jag att Cookies & Beans kunde fått gå till andra chansen istället för Amy Diamond som faktiskt fått en rätt dålig låt som låg utanför hennes register. Well, 'nuff said. Nu ska jag öva på försvarstalet inför försvaret av ex-jobbet imorgon.
Köpte Stimorols nya smak av Senses Watermelon sunrise idag på lunchjakten på Konsum. Den var rätt god faktiskt men den luktar så mycket att det knappt går att vara i närheten av paketet. Ni vet den där söta artificiella doften. När jag plockade upp den ur påsen trodde jag att shampoflaskan jag också köpt gått sönder och läckt över alla andra varor. Men det var alltså vattenmelonen som stank. Genom paketet och omslagsplasten. Ursäkta att bilden är oskarp men jag orkar inte dona med ljuset.
Nu är jag i alla fall semiklar med försvarstalet. Ska dra det med de andra gruppmedlemmarna imorgon.
Jag vet inte varför men den stackars döda älgen drog fulla hus här på bloggen. Det bara exploderade i besöksstatistiken. Dagen efter var det tillbaka i normala nivåer igen. Jag tänkte jag skulle publicera den minst äckliga bilden dvs. bilden där man knappt ser den, bara en trasig framlykta och delar av hornen. Meneh, använd fantasin. Den sitter fast där bakom.
I övrigt så försöker jag motivera mig till att fortsätta försvara mitt ex-jobb. Det går långsamt det här.
Jag tycker att den manliga varianten gjorde mycket mer ett positionerande statement än den kvinnliga. Slå upp vilken tidning som helst som riktar sig till kvinnor intresserade av mode och skönhet och man hittar exakt samma ord. Vad är det som motiverar köpet av den? Vad gör att man väljer Lifestyle framför exempelvis Plaza Kvinna eller någon av de andra i samma segment? Jag vet inte men jag har köpt tidningen för att ta reda på det.
Den manliga har med sina pitchord indikerat lite sportighet (Porsche), sofistikation (London), äventyrlighet (Jamaica) och exklusivitet (champagne). Det är alltså inte vem som helst som är målgruppen utan de lite mer beresta, välartikulerade männen runt 30-40 som inte bildat familj än. De som lever med sitt arbete i första hand och sin partner i andra hand (jag fabulerar vilt här). Det andas också lite coffee table över den. Jag tänkte att Kärleken skulle få vara testperson för den och se om det är något att ha.
Här är för övrigt ett par tips till Lifestyle: Köp adwords på Google så man kan hitta er lätt och fixa till er hemsida. Den ser för allt i världen inte exklusiv ut, bara vulgär och förutsägbar. Anlita ett proffs!
Jag fick veta hur det såg ut även fast jag inte ville. Vi var tvungna att evakuera tåget i Enköpåing. Älgen satt ordentligt fast i tåget. Man behöver nog inte undra om den led i alla fall för som det såg ut var smällen riktigt rejäl. Det såg ut som en låtsasälgfäll som någon slängt över tåget. Jag har bilder på det men jag vet inte om de ska publiceras. Det ser faktiskt ganska otrevligt ut.
Nu sitter jag på ett nytt tåg, armbågade mig fram till en sittplats. Det tåget plågas av signalfel. Vi får se när jag kommer fram. Om jag kommer fram.
Idag rapporterar vi live från Enköping där tåget står still utanför stationen. Vi har kört på en älg och för en stund sedan efterlyste personalen hjälp från passagerare som kunde hjälpa dem att dra loss den. Expeditionen gick genom tåget alldeles nyss och det var sex-sju herrar med pondus som anmält sig frivilliga. Frågan är om det är någonting kvar av älgen överhuvudtaget. Jag är inte överdrivet sugen på att se hur det ser ut faktiskt.
Jag hade skrivit om dagens pendling hur som helst för tåget var sent redan till att börja med. Dessutom kom de med endast ett tågset vilket innebär att det är väldigt trångt. Några som skulle direkt till Stockholm C tog en ersättningsbuss från Västerås men jag ska ju hoppa av tidigare idag så det var inte an option for me. Nu sitter jag fint beläget ovanpå bagagehyllan och dinglar med benen.
Jag kikade just in på deras hemsida och boy, I like it! Den ser ut lite som jag skulle vilja ha layouten på den här bloggen. Tyvärr är jag kass på layout själv men kika in vet'ja. Någon som är kunglig på layout och CSS:er får gärna kontakta mig!
Jag sitter och kikar på hela säsong 1 av Gilmore Girls. Hence citatet i rubriken. Ni ser kanske inte det men under titeln på bilden står det "Life's short. Talk fast." Jag älskar dialogen. För det första går den fort och för det andra innehåller serien massor av riktigt roliga situationer och karaktärer. Jag vill väldigt gärna åka till Conneticut, Hartford och försöka hitta förlagan till Stars Hollow. Till och med Kärleken gillar att titta på serien. Nu ska jag kika på avsnitt 20!
Mitt allra första inlägg på den här bloggen handlade om rulltrappor och människors inkapacitet att färdas i dem. Nu har jag noterat något nytt.
I Västerås är tågstationen uppbygd av olika perronger med gångbro över spåren. Rulltrappor leder sedan ned till spåren. Jag har upptäckt att västeråsarna numera är hyfsat duktiga på att åka uppför. De som vill stå still och njuta av färden, står lugnt och fint till höger och de som vill fram lite fortare kliver bekvämt till vänster. Men så händer något. När man sedan ska åka nedför slår det slint. Då klarar ingen av att åka strukturerat utan alla står som en orgelbunden hög kors och tvärs i trappan. Man kommer ingenstans. Dessutom står man tätt, tätt. Är inte det ganska lustigt?
Jag tycker det känns som om pendlandet exploderat på senare tid. Det är mycket mera folk nu är när jag började pendla för nästan ett år sedan. Idag var det fullt krig om platserna och jag och Kärleken lyckades sno åt oss var sin semiplats på en slags bänk. Det konstiga är att vi åkte ett senare tåg än vi brukar. Vårt vanliga tåg brukar vara lika fullt som det här vilket gör att antingen så pendlar fler eller så åkte fler med ett senare tåg just idag.
Inte nog med att tåget var fullt. Det var fullt av ickependlare också av värsta sort. Idag var det någon slags fackförening som tjattrade. Medlemmar hit och förhandlingar dit. Jag skulle vilja vara som Kärleken som bara somnar och inte bryr sig om vad som händer runt omkring honom. Det hade varit skönt tror jag.
Nu ska jag och CJ lägga in sista spurten på opponentrapporten. Examen har sniglat sig lite, lite närmare!
Jag kan även meddela att jag presentkortsshoppat idag. G och K på Makalösa hörde, eller såg kanske mest, mitt rop på garderobshjälp och gav mig ett presentkort på MQ utöver det vackra halsbandet. Eftersom det är superreor nu hittade jag två koftor som blev mina för mindre än vad ena koftan skulle ha kostat från början. Givetvis satte jag ut för att hitta något färgglatt och fint men kom hem med ett grått och ett svart plagg. Det matchar åtminstone resten av min grå/svarta/vita garderob...
Det snackas ju mycket om mikrobloggar nu. I alla fall har svensk press fått upp ögonen för det fenomenet som varit känt länge i staterna over there. Själv intog jag, som ni vet, länge ignoransens lyckliga position och vägrade lära mig vad sociala medier utöver Facebook var.
Det har ju nu ändrats radikalt. Allt sedan jag för ganska precis en vecka sedan tog reda på vad det innebär har jag suttit fast. Det är intressant att följa vad vissa trådar mynnar ut i och hur en upplagd status/mening kan starta massiva diskussioner som antingen är för och emot det ena eller det andra. Fort lär man sig att stänga av funktionen som gör att man får ett mail eller SMS när någon lägger upp en kommentar till vad man skrivit.
Det rubriken syftar till är att jag la upp en rad på Bloggy om att jag funderade på att ta mig ut och springa men inte visste om jag orkade. Det tog inte många minuter innan jag fick det käcka svaret: "Gör't!". När Kärleken sedan idkade lite press (jag fick varken äta glass eller gosa förrän jag hade sprungit) så var det bara att ge sig ut.
Det här fick mig att spinna vidare på det faktum att den äldre generationen är lätt förtvivlade över att "dagens ungdom" umgås mindre och mindre irl (in real life) och spenderar mycket tid vid datorn. Man oroar sig över isolering men i själva verket är ungdomarna mer sociala än någonsin. Goda vänner kan umgås över nätet och, som ni såg i exemplet ovan, ge stöd som man kanske inte får av människor som finns runt omkring en. Fundera på det.
Kom gärna med egna exempel!
Halsbandet är alltså min side-kick. Inte så spännande kanske men idag fick det föjla med ut för första gången. Det har nu rest till Stockholm och varit i IHM's nya lokaler tillsammans med mig. Vi får se vad det hittar på nästa gång.
Eller så gör vi inte det. Det här var egentligen en sjukt dålig idé men den lät kul ett tag när jag formulerade uppslag i mitt huvud. En som kommit på ett bättre koncept är Kristina som skapat sig ett mycket fashionabelt alter ego. Varför kommer inte jag på massa coola saker? Jag vill också vara sådär kul, kreativ och komma på massa roliga saker som folk vill följa. Varför gör jag inte det? Det påminner onekligen om när jag var med i bloggtävlingen för VISA strax före jul. Jag har aldrig känt mig så tråkig som då.
Är den hemska sanningen att jag faktiskt är tråkig? Va? Säg att det inte är så!
Jag bara måste berätta om Makalösa. Det är en reklambyrå som har sitt kontor på samma ställe som "min" byrå. Den består av två fashionabla kvinnor och en yngre kille. Han har varit pappaledig under tiden jag har pryat så jag har inte träffat honom mer än ett par korta stunder. Däremot har jag haft förmånen att närmare stifta bekantskap med G och K. De är två otroligt positiva och varma människor som har så roligt på sitt jobb att de står och skrattar mest hela tiden. Jag vill också ha det så på mitt jobb när jag blir stor. Jag har även haft förmånen att få vara med på ett av deras case vilket jag här skulle vilja uttrycka mitt stora tack för. De gav mig en avskedpresent som kommer att figurera lite som en side-kick här i bloggen längre fram. Ni får vänta och se!
Idag har prestigen stigit i kampen om segern i Skejtvasan. Jag lyckades för första gången vinna över mamma och pappa kämpar för att hålla Kärleken bakom sig. Det är mindre än en månad kvar nu så alla försöker mörka hur mycket de tränar så att de andra inte ska ha koll på formen. Själv brottas jag med något slags elakt virus som gör att jag inte riktigt hittar formen och det känns lite som om kroppen motarbetar mig. Jag hoppas det släpper snart för jag börjar fundera på om jag ska försöka knäppa pappa lite på näsan också. Det skulle nog svida rätt ordentligt i skinnet på honom, haha!
Testade just en av Jonas Lejons tjänster, Bloggvärde. Tydligen är min blogg värd hela 404 kr!
Det är ju super! Någon som vill köpa?
Idag är den sista dagen jag tillbringar på min praktikplats. Nästa gång jag återvänder hit kommer jag att vara anställd och förväntas prestera. Det känns lite läskigt faktiskt.
Skönt är i alla fall att om 20 dagar kommer jag aldrig mer att räkna mig som student. Eller det ska man kanske inte vara så säker på. Jag har ju en tendens att plugga lite strökurser för mitt eget höga nöjes skull. Hade långtgående funderingar på att läsa makroekonomi på distans nu under våren men jag kände att jag inte riktigt mäktade med det just nu. På måndag ska jag sammanstråla med herr Merkaptan för att börja hacka på vår opponentgrupps ex-jobb. Det är rätt bra men det finns säkert sprickor vi kan peta på.
För tillfället sitter jag och laddar mentalt för att springa på lunchen tillsammans med inför-stockholmmaraton-tränande-AD:n J.
Igår försökte jag effektivisera min informationskonsumtion. Jag lade till alla bloggar jag följer i Outlooks rss-läsare i förhoppning om att den skulle göra det smidigare att läsa inlägg istället för att använda min webbläsares kanalläsningsfunktion (har inget bättre namn på den). Jag använder Opera och det fungerar väldigt smidigt men jag inbillade mig att det skulle vara bättre att läsa allt i Outlook. Det var inte det. Den är mycket segare på att uppdatera och man får inte på ett vettigt sätt koll på när den väl uppdaterats. Det blir återgång till webbläsaren.
När vi ändå har effektivisering uppe på agendan skulle jag vilja att vi diskuterade lagen om offentlig upphangling. Den kom ju till för att allt skulle vara så himla rättvist och ingen skulle få någon fördel eller kunna muta sig till att få uppdrag från stat, kommun eller landsting. Har det blivit bättre? Nej, I think not. Vi har just precis klämt ut ett anbud till en statlig myndighet och det är så omfattande och krångligt att det har tagit enormt med tid och resurser bara för att få koll på alla skall-krav. Dessa täcker för övrigt två och en halv A4-sida. Sedan ska allt formuleras och skrivas på rätt sätt. Missar man en liten punkt är man ute i kylan och allt är förgäves.
När sedan allt jobb på vår sida är klart ska det sitta någon på andra sidan och leta fel. Bara att gå tröska igenom alla anbud från ivriga offererare kräver enorma resurser. Vad kostar inte allt det här? Är det verkligen administration som ska äta upp alla skattepengar? Dessutom kan de som skriver anbudsförfrågan anpassa den så att den matchar den leverantör man vill arbeta med. Vilket såklart helt punkterar meningen med lagen. Vad tycker ni? Är lagen vettig?
Jag har levt med huvudet under armhålan den senaste tiden. Trots att jag följer några reklam- och plannerbloggar och befinner mig på en reklambyrå för tillfället har jag småignorerat allt pladder om sociala medier (jag är visserligen med på Facebook och halvhjärtat startat ett konto på LinkedIn).
Ikväll ska jag dock på en föreläsning med grundaren av Bloggy, Jonas Lejon, så bara för att veta mera gick jag in där för att ta reda på vad mikrobloggande egentligen innebär. Skapade ett konto, länkade till den här bloggen, råkade ramla in på Twitter, en annan mikroblogsite, och länkade den till bloggen också samt började kolla på vad andra skriver. Sociala medier har fått en betydelse. Jisses vilket kafferep! Har man inget att göra kan man ägna timmar åt att kommentera på andras inlägg och läsa vad folk har för sig för stunden.
Jag har inga direkta slutsatser att dra från mina första stunder i mikrobloggvärlden. Jag måste studera fenomenet ett tag först men helt klart är det så att det tar tid och engagemang för att fullt ut kunna utnyttja möjligheterna som de sociala medierna erbjuder.
Jag har de senaste dagarna bara haft små uppslag till inlägg. De har inte varit stora eller relevanta nog att kunna utgöra ett helt eget inlägg. Därför kommer nu någon slags uppräkning på vad jag går tänker på för tillfället.
Varför är allt så sjukt dyrt? Och varför är CSN så sjukt gnidna? Jag har insett att det kommer att bli skralt i kassan i mars också eftersom jag inte får studiemedel i slutet av februari ehuru jag tar examen då. Det innebär att jag inte får pengar förrän i slutet på april eftersom jag börjar jobbet i mitten på mars och lönen släpar en månad. Dessutom blir det ju inte en hel lön eftersom jag bara jobbar en halv månad. Vilket i sin tur innebär, lång kedja här jag vet men bare with me, att jag inte kommer att få full lön förrän i maj! Om fyra månader.
Ovanstående resonemang drar mig in på nästa problem. Min garderob. Den är som alltid ett svart hål men just nu är den svartare än någonsin. Jag bestämde mig häromdagen för att rensa ut allt som var trasigt och de plagg jag inte längre använder av olika anledningar. Det visade sig att mycket som upptagit garderobsplats och invaggat mig i den falska övertygelsen att jag visst hade mycket kläder att bära var gamla träningsoveraller och sweatshirts. Garderoben är alltså i skriande behov av att fyllas med nya kläder samtidigt som mina skor måste klackas om igen. Nordisk vinter med grus på vägarna är förödande för alla klackskor. Nya kläder och omklackning av skor kostar riksdaler vilket jag alltså inte har i någon större utsträckning just nu. Det är faktiskt så att jag går och drar mig för att köpa hårspray och concealer för att det är dyrt och jag kanske vill äta i slutet på mars någon gång.
Nu har jag målat upp en nattsvart bild här som kanske inte riktigt speglar verkligheten. Jag har nämligen sådan tur att jag har andra personer i min närhet jag kan leva av. Kärleken är ju världens gulligaste och han vill inte att jag svälter. Sedan har jag goa päron också som förutsåg hela den här problematiken och försåg mig med ett sparkonto vid ung ålder. Det har jag sedan naggat på hela studietiden och nu ska det se till att jag åtminstone har nudlar på bordet. Som en sista utväg har jag också min kära vän Mastercard (icke att förväxla med min andre gode vän VISA) som gör att vissa inköp kan genomföras nu och själva betalningen kan skjutas på framtiden. En inte helt optimal lösning men den finns.
Nu insåg jag att jag inte alls skrivit om mina uppslag till blogginlägg men de var rätt kassa ändå så de får väl komma fram en dag när jag verkligen inte har något att skriva om.
För varje dag som går tackar jag Kärleken för att han gav mig en iPod i julklapp. I can't emphasize enough hur mycket den har revulotionerat pendlandet och gjort det till en mycket behagligare företeelse. Igår var det tydligen spela-spel-på-mobilen-med-högt-ljud-på-dagen för både på morgonen och kvällen satt det folk och plingade. Tidigare hade jag kokat av ilska men två pluppar i öronen senare kunde jag enkelt koncentrera mig på det jag hade för händerna.
Idag sitter det två indiska tjejer och skravlar högt på hindi bredvid mig. Jag sitter i en fyrsits med de två indierna och en vanlig medelålders man i jeans, skjorta och kavaj (säljare skulle jag tippa). Jag har det fint med min dator och iPod men mannen ser faktiskt lite lidande ut. Jag tycker synd om honom.
Satt och kikade lite på Tjuvtittat.se och hittade den här bilden. Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det. Budskap på kollisionskurs kanske.
Det var ingen stor grupp som dök upp, bara en 6-8 personer, och de var inte så uthålliga. De stod och vrålade i en tio minuter bara. Tydligen har vi ett läkemedelsbolag i huset och dessa protesterande ungdomar dyker upp med viss regelbundenhet en gång i månaden. På skyltarna hade de kreativt skrivit: "Rädda djuren -forskarna i buren" och "Djurförsök är en vetenskaplig bluff."
Eftersom jag är den jag är, smet jag ut och tog en bild på dem. Det var mörkt ute och de stod inte still varför kvaliteten på bilden är lite dålig. Jag undrade först om de skulle bli våldsamma men de backade lite när jag sa att jag jobbade på reklambyrå. Ett läskigt ord för dem kanske.
Som alltid undrar jag vad dessa unga aktivister vill uppnå med sitt ändlösa vrålande. Det är ju knappast så att de på något märkbart sätt påverkar läkemedelsbolagen att sluta använda djurförsök. Det måste finnas mer konstruktiva sätt att göra sin röst hörd. Jag undrar om dessa grupper skulle kunna tänka sig att arbeta mer seriöst och mindre militant med PR. Säg att de får in helsidor i rikstäckande media som DN, Svd och liknande där de sakligt lägger fram sina argument. Som det är nu blir de ju bara avfärdade som nuisance. Jag tror att de skulle få bättre gehör för sin sak då. Men onekligen livar de upp en tisdagseftermiddag, helt klart.
Idag har jag en sådan där obehaglig känsla. Den här gången är det inte världen som krymper utan det känns som jag ligger en sida efter i allting. Kan inte riktigt bli kvitt den fast jag kontrollerat allt jag kan komma på. Hur kommer man runt det?
Jag och Kärleken sitter alltså som äkta Svenssons i soffan en fredagskväll och tittar på hederlig helylle familjeunderhållning. Vi har alltså ätit hämtmat och sitter och snurrar på varsitt glas vin. Fast vi är ju barn av vår tid så vi sitter med varsin laptop också.
I alla fall tittar vi på Let's Dance. Det mitt inlägg skulle handla om har fyllts på med pärlor. Det första som hände var Elisabeth Höglund. Vem F*N är stylist i det programmet? Pardon my french men Kärleken uttryckte sig ganska väl när han utbrast: "Hon ser ju ut som en kassler!" Hennes bröst låg som två halvfyllda värmeflaskor över kanten på korsetten och bak på ryggen hängde en slang över också. 
Färgen kan man ju också diskutera. Varför glänsande diaré? I have no answers.
Det andra som hände var Carl-Jan Granqvist dans. Han har fått ett nytt smeknamn. Samma smeknamn som herr Merkaptan faktiskt. CJ måste få en hummergaffel nu (Carl-Jan lämnar tydligen aldrig hemmet utan en sådan). Hans nya smeknamn kommer att bli Carl-Jan från och med nu!
Sist men inte minst var Kärleken framme igen och uttryckte sig. Under presentationsminuterna till Blondinbellas dans sa hennes danspartner, whats-his-name: "Isabella är en perfektionist ända ut i fingertopparna". "-spetsarna" kom det då syrligt från Kärleken. Visst är det så att vi är gjorda för varandra? Eller hur? Kaka och Maka!
Hittade den här annonsen på Facebook. Jag tyckte den var så menlös att jag bara var tvungen att lägga upp den här. Mina damer och herrar, det är alltså så här man INTE ska göra. 1. Spännande resetävling? Tävlar man om resor? Vart i så fall? Säffle? 2. Få gratis Daim. En hel sådan där låda som det är på bilden eller vadå? Och vem vill ha en hel låda Daim? Varför just Daim? Mystiken tätnar. 3. Vem är avsändaren? Varför får man inte veta vem som står bakom? 4. Varför använder man någon annans varumärke som front? Eller anordnar Kraft Foods tävlingen? Knappast, de har varumärkesstrateger hos sig som torde veta bättre. 5. Vad är catchen? Det luktar skumma tomtar lång väg...
Vad blir då konklusionen? Jo, personen som utformat den här annonsen måste antingen har haft huvudet under armhålan de senaste 30 åren eftersom man redan på 80-talet insåg värdet av varumärken och vikten av att bygga dem starka. Eller, så är personen ifråga en riktig skummis som för allt i världen inte vill synas och satsar på att lura naivt folk (och sådana finns det ju en del på Facebook).
Idag är det i alla fall fredag och i helgen ska jag lämna in mina skor för klackning, igen. Under 2009 hoppas jag på uppfinningen "superklacken" som underlättar för alla som, liksom jag, bor i sina skor. Att klacka om dojorna varje månad är ju rätt dyrt och det spelar ingen roll om man har billiga eller dyra klackar, de går sönder fort som 17 ändå.
De senaste inläggen har typ bara handlat om förseningar. Det känns lite tråkigt faktiskt. Igår hade tågtrafiken norrut från Stockholm havererat. Det var inställda tåg hit och gravt försenade tåg dit. När jag och Kärleken väl hamnade på ett tåg (försenat) så fick vi höra i högtalarna av föraren att det hela berodde på "dålig tågföring". Vad det innebär vet jag inte men man kan ju anta att någon tabbat sig ordentligt.
Jag tänkte också snabbt dra mina kriterier för Försenings-O-metern innan jag går vidare. Jag träffade nämligen en kompis i tisdags som undrade vad försening innebar. Jag hade först tänkt köra nolltolerans men jag insåg att jag skulle få göra om mätaren varenda dag om jag skulle hålla det uppe. Jag har således bestämt mig för att SJ har ett fönster på tre minuter. Det kan tyckas lite men jag anser att eftersom de stänger dörrarna 30 sek innan tåget ska gå för att förbättra punktligheten och således försöka tvinga folk att komma i tid så kan jag på detta sätt tvinga SJ att följa sin egen uppsatta tidtabell. Inte för att jag tror att det kommer att få något större genomslag dock. Kan ju knappast räknas som opinionsbildare direkt...
Nu byter jag ämne till gårdagens skidåkning. Mina kära päron, Kärleken och jag satt oss i bilen och for till Avesta för att lägga några mil till i kroppen inför Vasaloppet. Föret var dåligt, is i botten och så konstsnö ovanpå det. Det var ungefär som att åka i strösocker (har ni försökt göra mönster i sockerskålen någon gång? Då vet ni på ett ungefär hur socker uppför sig. Det glider liksom iväg åt alla håll). Jag skrapade i alla fall ihop ytterligare 18 km men det känns som man måste lägga i en högre växel för att komma i form till loppet. Det ligger en hel del prestige i det här nu. Kärleken har som vanligt gått overboard och tränar sex pass i veckan. Pappa höll på att sätta i halsen när han hörde det. Han har liksom tänkt sig att vinna. Vi får väl se hur det hela utvecklar sig. Jag hade tänkt ta lite bilder och lägga upp här men det blev aldrig av. Ni får hålla till godo med videon här nedan.
Uppdatering på Försenings-O-metern. Vi är nu uppe i fyra förseningar och jag har inte ens pendlat en hel vecka än. Vad förseningen berodde på idag har jag ingen aning om eftersom tåget var kort och jag fick sitta på golvet i hallen mellan kupéerna. Högtalaren var dålig och tåget väsnades så jag hörde bara enstaka ord. Ett av dem var problem (no shit!) och det andra kan ha varit kabel. I alla fall satt jag där på golvet och kokade inombords men frös på utsidan. Det drar jättekallt vid dörrarna. Jag kan inte förstå att det ska vara så svårt att skaka fram tåg till alla. Vi betalar ändå ganska mycket pengar för att utnyttja tjänsten.
Dagens pendlings enda positiva sak var att vi var tillräckligt försenade för att man ska kunna kräva ersättning från SJ. Från Västerås till Stockholm måste tåget vara minst 20 minuter sent och idag klockade vi in på 21! Passade på att fiska lite extra för att jag fick sitta på golvet också. Det bästa vore om alla som råkar ut för förseningar anmäler det till SJ. Endast när det känns i plånboken kommer man att agera.
Idag har hela kontoret svarta kläder på sig. Det är dags för fotografering och eftersom vi är en så munter grupp valde alla svart.
Idag har vi också sight-seeat (?) i Skinnskatteberg. Varför kan man ju undra men där ligger en Team Sportiabutik som heter Runes Sport. Det är en officiell Vasaloppsbutik och Kärleken köpte sina första längskidor. Värstinggrejer givetvis. Så har vi armbågats med säkert 2000 andra på ICA Maxi och försökt storhandla men när vi kom hem insåg vi att vi knappt köpt något alls. Men 800 kr kostade det i alla fall.
Ikväll kommer min lillebror över på middag och efter maten blir det Guitar Hero.
Ja, som ni ser har det hänt grejer på den. Jag har gjort två tågresor sedan senaste inlägg och båda var försenade. Än så länge pratar vi bara några minuter per gång men de räknas. Igår kväll fastnade vi i någon tunnel ett tag och i Enköping hade någon tappat en förlovningsring mellan sätena lagom till att de skulle av vilket försenade resan ytterligare ett par minuter. Det fick mig att undra lite. Hur tappar man förlovningsringen på tåget? Det kräver i alla fall att man har förlovningsringen löst av någon anledning. Antingen friar man till någon på tåget, vilket är astöntigt. Jag menar vem friar på 21:07-tåget mellan Stockholm och Västerås? Eller så har man plockat av ringen från fingret vilket innebär att det kan vara lite fnurra på tråden och man funderar på om man vill gifta sig. Hur det nu var kom jag hem till slut i alla fall.
Idag fastnade vi bakom allsköns pendeltåg eller vid signaler. Högtalarna i de dubbeldäckarna fungerar dåligt så jag har ingen aning om vad föraren mumlade om.
CJ lade förslaget att Försenings-O-metern borde visa antalet förseningar per antalet resor men det innebär att jag måste trassla med att göra om bilden varje dag och det orkar jag inte. Fast det var ett bra förslag!
Bilden här till vänster var en del av SJs reklamkampanj i höstas. Jag har kommenterat den ett par gånger som ni kanske vet.
Hur lång tid tog det då, innan Pendling 2009s första försening kom? En (1) dag! Imorse var den bara på ett par minuter men den räknas. Jag kommer att sätta upp en förseningsometer här på bloggen så att vi tillsammans kan följa hur många förseningar det blir.
I alla fall så var min första bedömning av dem någorlunda rätt för de hade inte suttit många sekunder innan de började tjattra. Däremot hade jag fel när jag sa tanter för en av dem sa något om att lämna på dagis. Fast de såg ut som tanter. Den ena, hon som stank rök, är jag faktiskt säker på att hon var tant. Hon hade någon slags chockrosa mockakavaj i omodernt snitt på sig. Hon verkade också haft en slags övertro på att foundation skulle släta ut hyn men resultatet var bara att rynkorna syntes tydligare. Den andra, hon med dagislämningen, måste varit yngre än hon såg ut men hon hade totalt kapitulerat och gett efter för bekvämlighet. Ofixat kort hår i någon slags grå ickefärg, grå kläder (på riktigt! Grå kofta, grå tunika och gråa byxor) och någon slags vandrarkängor.
Jag berättade ju häromdagen om räddaren i nöden, Kärleken, som förutsett dessa händelser och utrustat mig med en egen iPod. Fick användning för den redan första resan. Den är faktiskt ett litet under av teknik den där lilla apparaten. Så fort tanterna började bubbla stoppade jag in pluggarna i öronen och vips hörde jag inte ett ljud av vad de sa! Helt fantastiskt! IPoden kommer att revolutionera hela min pendling! Efter ett tag verkade Kärleken också tycka att de babblade för mycket och plockade fram sin. Och där satt vi, sida vid sida med varsitt litet teknikunder i knät!
I övrigt så här i smällkalla slötider så har jag och Kärleken upptäckt en gemensam aktivitet som är väldigt rolig. Man kan även bjuda in vänner och bekanta i leken om man vill! Vi har helt och hållet fastnat framför PS3 och Little Big Planet. Ett riktigt roligt och svårt spel som kräver samarbete. Igår hade vi en gemensam kompis på besök och det slutade med att vi satt och spelade alla tre tills det blev ganska sent. Det är helt omöjligt att sluta!
Fast det här vore ju inte min blogg om jag inte hade något att spy lite galla över. Den här gången är det CSN som förtjänar lite sur magsaft. De menar att man som student i januari ska klara sig med strax över 5000 kr. Hur? frågar jag. Ingen aning, svarar de.
Ja, jag har ju alltid velat prova hur det är att leva på Somaliadieten så now is a time as good as any I guess. Att äta är nämligen något som tyvärr måste rationalieseras bort eftersom de räkningar som kan komma av det inte är betalningsanmärkningsgrundande vilket övriga är. Själv hoppas jag på att få magsjuka eftersom man då inte känner att man är hungrig utan bara är glad för att man inte har mer att kräkas upp.
Hej vänner!
Nu är jag tillbaka efter ett långt och skönt jullov. Jag hade först tänkt blogga under julen också men när det väl kom till kritan orkade jag inte och lät helt sonika bli. Det har faktiskt varit väldigt skönt att ta en paus från datorn.
Ledigheten har spenderats i de svenska fjällen. Jag och Kärleken började turnén på en buss från Stockholm till Sälen med en chaufför som guidade oss genom Lars-Kristersland. Det vill säga Dalarna. Vi fick också utförlig information om alla kontrollerna längs Vasaloppet, Dalarnas geografi och allmän historia. Det var inte ett helt oangenämnt sätt att resa på faktiskt. Vi fick bästa platserna längst fram och man kunde sträcka på benen genom att ställa sig upp närhelst man önskade. Vi gjorde också två stopp längs vägen varvid vi höll på att glömma kvar en gubbe i Mora.
Väl i Sälen mötte vi upp Kärlekens familj och hade det jättemysigt i ett par dagar. Vi åt middag på Lammet & Grisen mellan Lindvallen och Sälfjällstorget. Har ni inte varit där, åk dit pronto! Helt galet god mat! På julafton bytte vi familjer och åkte över till Idre där min familj kamperade. Där har vi sedan varit över nyår och kom hem igen till Västerås igår kväll. Det kändes faktiskt jättkonstigt att vara hemma när man inte varit där på lång tid.
Under julen har jag lyckats gå upp två kilo trots att jag verkligen inte legat på latsidan. Min familj, being norrmän, kan liknas vid en längdåkningssekt och nu har Kärleken blivit frälst. Han var en stor motståndare at first men så fort han fick på sig skidorna slog det slint i hjärnan så nu ska han och pappa ut på jakt efter utrustning. Toppklass givetvis. Kul för pappa att han fått en ny bästis! Han skramlade väl ihop drygt 12 mil på en vecka, Kärleken alltså, och jag med mina sladdriga spaghettiarmar fick ihop åtta. Nedräkningen inför Skejtvasan har börjat...
Om jag nu ska avrunda det här inlägget med en sammanställning av 2008 som är så populärt i dessa tider så får jag väl säga att det varit ett händelserikt år som gått väldigt fort. Jag hade inte satt många pengar på den här utgången för ett år sedan. Jag har alltså nästan tagit en examen (ska bara lägga fram ex-jobbet nu efter praktiken i feburari) och hittat Kärleken och flyttat in hos honom. Det är två rätt stora händelser för mig i alla fall, eller tre, noga räknat.
Angående titeln så väntade ett paket från PR-byrån bakom VISA-kampanjen på hallmattan när jag kom hem igår. De var söta nog att skicka en box med Elvis Presley! Tack för den!
Inlägg
Alla kommentarer
