Rulltrappshaveri

Mitt allra första inlägg på den här bloggen handlade om rulltrappor och människors inkapacitet att färdas i dem. Nu har jag noterat något nytt. 

I Västerås är tågstationen uppbygd av olika perronger med gångbro över spåren. Rulltrappor leder sedan ned till spåren. Jag har upptäckt att västeråsarna numera är hyfsat duktiga på att åka uppför. De som vill stå still och njuta av färden, står lugnt och fint till höger och de som vill fram lite fortare kliver bekvämt till vänster. Men så händer något. När man sedan ska åka nedför slår det slint. Då klarar ingen av att åka strukturerat utan alla står som en orgelbunden hög kors och tvärs i trappan. Man kommer ingenstans. Dessutom står man tätt, tätt. Är inte det ganska lustigt?